Detta är helt sjukt, att det trådlösa bredbandet hittar nån form av sändning här ute i ingenstans är inget annat en ett mirakel!

Jag satt bakom ratten idag, det var trevligt! Jag blev lite tagen av Norges vägar och natur och tänkte för mig själv "Norges vägar är som den perfekta kvinnan... vacker och kurvig"... så lite poetisk är man kanske.

Sen efter ca 2 timmar så byttes den känslan mot hat. Ryggvärk, Ljumskvärk, Höftvärk och Huvudvärk var några delar som spelad in i min humörsväning.
Men hur som helst, några fina bilder tog nog Simon genom fönstret.

Den sista timmen i bilen spenderades lite överallt här i Sunnmöre. Jävulusiskt svårt att hitta till vårt boende, men nu är vi äntligen här i alla fall. Problemet är att det bara är vi här! Ingen reception eller liknande, så vi har helt enkelt tagit ett rum nu som vi kommer att sova i denna natt. Som tur är så är denna stuga delad med en annan förening och där finns det några personer som vi har lyckats få kontakt med... det ser till och med ut som om att vi skulle kunna få följa med dem på en tur imorron, så ni får hålla tummarna där hemma.

Min mobil har ingen täckning här uppe så mamma och pappa, få inte panik, som rubriken fastslår... jag lever!
Blir antagligen lite bloggande imorron eftersom det inte finns så mycket mer att göra här uppe, förutom att åka skidor då. Förhoppningsvis kan vi bjuda på lite bilder då också

Vi ses imorron!
Harry och simon